Hur mindfulness har hjälpt mig efter att min dotter tog sitt liv

När min dotter tog sitt liv förändrades allt.

Jag minns den första tiden som ett enda stort töcken. Jag sov dåligt, kroppen var ständigt på helspänn och tankarna gick i ett oändligt kretslopp.

Varför?

Hur kunde det hända?

Kunde jag ha gjort något annorlunda?

Jag letade efter svar som inte fanns och försökte förstå det ofattbara. Samtidigt kämpade kroppen med att bara ta sig igenom dagarna.

Efter ett tag fick jag rådet av en vän, att testa Mindfulness. Inte som en lösning på sorgen, för någon sådan finns inte. Och inte för att ta bort smärtan.

Utan som ett sätt att ibland få några minuters vila när allt inom mig gjorde ont.

Jag trodde inte att det skulle fungera

Om någon hade sagt till mig dagarna efter min dotters död att jag skulle sätta mig ner och fokusera på min andning hade jag nog bara skakat på huvudet.

Det var det sista jag ville göra.

Tankarna var för många och känslorna för starka.

Därför vill jag också säga att mindfulness inte passar alla, och kanske inte heller i alla skeden av sorgen. Vi är olika, och vi behöver olika saker.

Men när jag så småningom var redo upptäckte jag något. Jag behövde inte få bort tankarna. Jag behövde inte känna mig lugn.

Jag behövde bara ge mig själv några minuter där jag inte kämpade emot allt som fanns inom mig.

Små stunder gjorde skillnad

I början handlade det inte om långa meditationer.

Ibland räckte det att ta några djupa andetag.

Ibland gick jag en promenad och försökte känna hur fötterna mötte marken.

Ibland satt jag bara tyst en stund och lät tårarna komma.

Det var inga stora förändringar. Men de där små stunderna blev som små pauser från det ständiga stresspåslaget.

Jag märkte att kroppen ibland kunde slappna av lite. Att andningen blev lugnare. Att jag orkade en liten stund till.

Sorgen försvann inte

Mindfulness tar inte bort sorgen. Den tar inte bort saknaden efter min dotter. Den ger inga svar på frågor.

Men den hjälper mig att ta hand om mig själv. Den hjälper mig att förstå att både kroppen och hjärnan behövde återhämtning mitt i allt det ofattbara. 

Vi hittar våra egna vägar

Det här är min erfarenhet. Det finns många sätt att leva vidare efter ett suicid, och det som hjälper mig kanske inte hjälper någon annan.

Men kanske att min berättelse kan ge dig en påminnelse om att det är okej att prova olika vägar. Och att ta emot det som ger dig lite mer kraft att orka ännu en dag.