Bemötandet från andra

Människor är rädda för sorg.

Det har jag lärt mig nu. De allra flesta blir obekväma – vänder bort blicken, byter ämne, säger något snabbt och välmenat som ska lätta upp, men som mest gör ont. Och det hjälper inte, för redan innan bär man på en så tung skuld och skam.

Viljan att trösta

Efter Elias död känns det som om världen blir befolkad av människor som inte vet hur de ska vara. Vissa gör sitt bästa. De säger inte så mycket, utan bara finns där. Sätter sig bredvid mig utan att kräva något, håller om mig – eller låter bli, för den delen. De tål min tystnad och mina tårar.

Andra vill trösta, men orden blir fel.

”Tiden läker alla sår.”

”Du måste vara stark nu.”

Orden landar inte mjukt. De skaver. För ingenting med Elias död går att läka. Ingenting blir bättre av att tiden går. Och jag vill inte vara stark. Jag är ledsen, men jag avskyr den meningen. Jag förstår att den sägs för att peppa, för att trösta, kanske för att uttrycka beundran över att jag fortfarande står upp – trots att mitt barn har dött. Men i mina öron låter det fel. Den får mig att känna mig som en lite sämre förälder. För vilken förälder är stark när ens barn har dött? Betyder det att jag inte älskade mitt barn tillräckligt mycket, om jag fortfarande står upp?

Kommentaren lägger också ett slags förväntan på mig.

”Du är så stark”,

betyder plötsligt att jag måste leva upp till det – hålla ihop, le, fungera. Men jag behöver inte vara stark. Jag behöver få vara svag. Jag behöver få falla isär ibland och bli fångad när det händer – inte få en klapp på axeln och höra om min styrka.

En del försvinner

En del människor försvinner, väljer att backa undan. De slutar höra av sig, slutar fråga. Det gör ont. Men jag förstår dem på ett sätt. Sorg smittar. Den skrämmer. Den påminner om allt man själv kan förlora. Andra stannar kvar på ett sätt jag aldrig kommer att glömma. Det är de som förstår att kärlek ibland är att inte kräva något tillbaka. Det tar tid innan jag förstår att bemötandet från andra säger mer om dem än om mig. Vissa klarar inte av min sorg. Andra bär den tillsammans med mig. De senare är de människor jag bär närmast mitt hjärta i dag.

Jag lär mig också något om mig själv – att jag inte orkar ta hand om andras obehag. Att jag inte förmår linda in sanningen för att skydda någon annan.

Sorg skalar bort det onödiga.

Kvar blir något som är sant.

Suicid är fortfarande omgivet av ett lager av skam och skuld. Även om vi gärna vill tro att det där tillhör en annan tid, något vi som samhälle har gått förbi, så är det inte så. Det sitter fortfarande kvar i språket, i tystnaden, i sättet människor drar sig undan när sorgen blir för verklig. Men Elias var allt annat än sin död.

Han var liv, skratt, envishet och kärlek.

Han var mitt allt. Och när du undviker att säga hans namn, när du låtsas som att han aldrig har funnits, då sårar du mig mer än du anar.

Sedan finns det de som vänder i korridoren på jobbet.

På gatan.

I mataffären.

De som är livrädda för att möta mig.

Kanske är de rädda att jag ska bryta ihop framför dem.

Eller är de rädda att suicid ska smitta? Och så finns det de andra – de som jag knappt känner, men som kastar sig om halsen på mig när vi möts. Som gråter, skakar, pratar snabbt och upprört. Som berättar om sina egna erfarenheter, eller om Elias, som om de känt honom.

De säger: ”Så tragiskt… hur kunde han göra så mot dig?”

Den kommentaren skär i mig. För Elias gjorde inte något mot mig.

Han gjorde något ifrån sig – ur en smärta som ingen av oss riktigt kunde nå. Han ville inte skada mig. Han orkade bara inte mer just då.

De som vågar

Men så finns det de där människorna som vågar möta mig och min sorg. De är mer värdefulla än vad de själva nog förstår. De som får syn på mig ute på byn, kommer fram, lägger en hand på min rygg eller ger mig en kram och säger:

”Jag tänker så mycket på dig, jag är så himla ledsen.”

eller

”Åh, vad jag saknar honom!”

När jag möter någon i sorg

När jag möter någon som sörjer i dag försöker jag inte trösta bort det svåra. Jag byter inte ämne. Jag fyller inte tystnaden. Jag vågar säga barnets namn, den dödes namn. För jag vet hur mycket det betyder att få höra det högt, att få veta att den som är borta fortfarande får finnas i rummet. Jag har lärt mig att sorg inte behöver lösas. Den behöver få ta plats. Ibland ser den ut som gråt, ibland som ilska, ibland som trötthet eller skratt som kommer för snabbt. Allt ryms. Allt är normalt när det onormala har hänt. Och jag önskar att fler vågade förstå just det.

Att man inte måste vara stark, klok eller vältalig.

Att man inte behöver veta hur man ska vara – bara att man är.

Att det räcker att säga:

”Jag vet inte vad jag ska säga, men jag finns här.”

Min önskan

Jag önskar att människor vågade stanna kvar även när det blir obekvämt. När samtalet inte kan räddas med en vits. När sorgen inte går att linda in. Att de vågade se att den som sörjer inte går sönder av frågor, av tårar, av att minnas – men kan gå sönder av tystnad och undvikande.

Sorgen efter ett barn gör något med ens blick på världen. Den skalar bort det ytliga. Det socialt smidiga. Det som mest är till för att skydda den som talar. Kvar blir ett behov av sanning. Av äkthet. Av människor som vågar möta det som inte går att laga. Jag har slutat be om ursäkt för min sorg.

För mina tårar.

För min oförmåga att vara bekväm. Elias död är inget som hände i smyg, inget som ska döljas eller lindas in för att andra ska slippa känna. Det är en del av mitt liv nu. Av mitt moderskap. Av vem jag är. Och om det gör någon obekväm – då är det inte min uppgift att bära det.

Min sorg är inte farlig.

Den är ett bevis på kärlek.

Och jag bär min sorg och min kärlek för min son med stolthet