2000 talets definition på stöd, ta ett piller eller två…..

Klart att det finns tillfällen när det är bra men när det blir den enda stödformen och lösningen för oss efterlevande blir det inte bra.

Att förlora någon nära i självmord är bland det svåraste som finns att bearbeta, jag vet det av egen erfarenhet efter förlusten av  två barn, varav ett i suicid.

Jag förlorade min son Kevin genom suicid 2018, det blev början på en resa sökande ett stöd som inte fanns.

När jag första gången kom i kontakt med organisationer som arbetade med suicid prevention ville jag bara vända om och gömma mig, jag ville inte höra eller veta hur verkligheten ser ut. Det slet sönder mig på insidan, att få vetskap om att varje dag är vi någonstans mellan 20-30 personer som förlorar någon i suicid, att alla dess människor skulle behöva uppleva samma trauma, jag stod inte ut och försökte blunda…. Men så klart att det inte gick så länge…

När sorgen möts av tabletter istället för stöd

Fyra veckor in i sorgen ansåg försäkringskassan att jag hade sörjt färdigt, back to work. Min husläkare fick uppfinna diagnosen utbränd för att jag skulle kunna vara hemma ett tag till, jag var fortfarande i total chock.

Hela mitt system var i CONTROL-ALT-DEL läge. Jag kunde inte sova, äta, jag tappade minnet helt, visste inte vart jag var på väg när jag körde bilen, kände inte igen vart jag var, stirrade på korsordet som om det var latin. Jag trodde tillslut själv att jag var utbränd eller helt dum i huvet….

Månaderna gick utan stöd

Månaderna gick och saker blev bara värre. Jag fick värk i olika delar av kroppen ”Ja men Raija du har fått artros, det hör till åldern” sa ortopeden.

Jag gick upp 17 kilo i vikt ”Jag men Raija du äter väl fel, träffa en dietist” sa vårdcentralen.

Jag hostade i månader som sedan blev år ”Du har fått en kronisk bronkit, vi skrivet ut kortisonspray” sa husläkaren.

Jag var ständigt täppt i näsan och förkyld ”Du har fått kronisk bihåleinflammation, vi skriver ut en nässpray med kortison.” Sa de” på Öron/Näsa/Hals kliniken.

Ingenting kändes meningsfullt längre ”Du är deprimerad, vi skriver ut antidepressiva mediciner” ansåg min läkare.

Jag fick hjärtklappning, sån rusning ibland att det susade i öronen ”Du har högt blodtryck eller panik ångest, vi skriver ut medicin mot det” sa min läkare.

Jag fick frozen shoulder = fler värktabletter.

”Men jag kan ju inte ens sova och drömmer mardrömmar, klart man blir sjuk försökte jag säga. Ja men ta insomningstabletter sömnpiller, vi skriver ut det”.

Hemma satt jag snart med 650 tabletter av olika slag.

Det gick så långt att jag själv tänkte att antingen gör jag slut på det här eller så måste jag börja leva och inte bara överleva. Men vart skulle jag ta vägen? Jag orkade inte med en enda tyst frågande blick som sa ”Gjorde du tillräckligt, gjorde du allt du kunde?”. Det räckte med min egen tysta fråga när jag såg mig själv i spegeln.

När diagnoserna inte stämmer

Nu när jag själv fått uppleva hur verkligheten för oss drabbade är vände jag tillbaka till de forum där vi alla delade samma erfarenhet. Där andra som jag sökte efter ett efterliv, ett efterlevandestöd och ett sätt att leva med sin sorg.

Helt plötsligt insåg jag att jag varken hade artros, bronkit eller någon av diagnoserna jag tidigare tilldelats och inte var jag helt dum i huvet heller.

Jag bar ”bara” på en enorm sorg som även innefattade ett trauma med massor av frågetecken som saknade svar.

Varför såg jag inga tecken?

Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Vad tänkte han de sista minuterna?

Hur ska jag ta mig genom detta?

Vi behöver förändring – och varandra

Jag insåg att vi är hundratusentals människor som får alla möjliga, och omöjliga, symtom som är väldigt vanliga vid stora förluster. Och ingenstans inom vården har man kunskapen om hur vi efterlevande behöver stöttas, inte ens att vi behöver stöttas.

När min läkare skulle gå i pension ringde hon upp mig och bad mig komma på en sista avstämning innan hon slutade jobbet. När jag väl satt där mitt emot henne på mottagningen tittade hon på mig och sa.

• Hur är det nu egentligen vilka mediciner tar du?
• Inget av det…..
• Jag har misstänkt det ett tag…
• Jag vet att jag inte har alla de åkommor vården har ”satt” på mig. Jag sörjer och är galet stressad inombords och det har satt sig i min kropp.
• Hur menar du?
• Jag bär på ett trauma och jag är livrädd att något av mina barn ska gå samma väg som Kevin. Tror inte du att det påverkar mig både fysiskt och psykiskt?
• Jo, rimligt vis….
• Varför har du aldrig ens frågat mig om jag har självmordstankar? Jag har fått recept på flera hundra starka tabletter av dig och andra läkare? Tänk om jag är suicidal…

Vi blev sittande där mitt emot varandra en god stund innan hon brast ut i ett ”FÖRLÅT”!

Hur är detta möjligt? Att vi inte kommit längre i kunskapen om sorg och trauma?

————

Läs mer om Hur blir Efterlivet