De första dagarna efteråt
Mina minnen är suddiga, men ändå helt kristallklara de första dagarna efteråt.
De första två dygnen äter jag inte, sover inte – jag är i fullständig chock.
Människor kommer med blommor. Det kommer meddelanden, sms, telefonsamtal.
Allt det där får Martin ta. Jag orkar inte.
På morgnarna, om jag överhuvudtaget lyckas somna kvällen före, vaknar jag med ett ryck. För några sekunder finns inget minne, bara ett tomt mellanrum. Sedan kommer det:
Elias är död.
Det är som ett slag i mellangärdet. Hjärtat börjar rusa, hela jag skakar och jag får svårt att andas. Jag ligger där, helt stilla i sängen och tänker att om jag inte rör mig, om jag inte går upp, kanske dagen inte börjar. Men den börjar ändå.
Kvällen känns som ett nederlag. En till dag har gått. Jag borde vara trött, men min hjärna vägrar släppa taget. Varje gång jag blundar ser jag Elias. Varje sekund. Och det är utmattande.
Tankarna maler. Varför? Tänk om? Var är han nu? Jag måste till honom.
Några månader innan Elias dog satt vi i soffan hemma hos mig när han plötsligt sa:
”– Morsan, jag vet nu vem som fanns där för mig mest när det var som värst. Det var du. Det kommer alltid vara du.”
Jag minns hur jag inte riktigt svarade. Hur orden blev för stora för stunden. Jag log nog bara, skojade bort det lite, som man gör när något blir för viktigt.
Nu tänker jag på de orden, om och om igen. När skulden kommer. När jag tvivlar. När jag tänker på allt jag kunde gjort annorlunda.
Det var du.
Och samtidigt gör det så ont. För den här gången fick jag inte finnas där för honom.
Den här gången fick jag inte den chansen. Jag fick inte höra honom säga att det var för svårt. Fick inte komma dit, inte hålla om honom, inte göra det jag alltid gjort. Den här gången var jag inte där.
Och ändå försöker jag desperat hålla fast vid det han sa.
Att allt det där som slet på oss – tjatet, oron, gränserna – aldrig stod i vägen för kärleken. Utan var en del av den.
”Det kommer alltid vara du.”
Och nu, när han inte längre finns här, bär jag de orden vidare. Inte som ett krav – utan som ett bevis. Att jag var där. När jag fick vara det.
Saknaden – den brutala saknaden – breder ut sig som ett svart täcke över mitt sinne. Hur kan man ens sakna någon efter knappt ett dygn? Jag saknar Elias så att jag måste kippa efter andan. Jag tror att jag ska sluta andas. Det gör jag inte.
Men jag önskar att jag fick göra det.
Det känns som att jag ser mig själv utifrån, som om jag står bredvid och betraktar en annan människa. För det här kan inte vara min verklighet.
Hela min kropp skriker efter Elias. Jag vill bara till honom. Jag kan inte förstå hur min kropp kan fortsätta att fungera. Hur den kan stå, gå, äta, tala. Jag blir arg på mig själv – hur kan min kropp bara fortsätta, som om inget har hänt?
I dag förstår jag, så här i efterhand, att det är ett automatiserat beteende. Ett inlärt mönster som har räddat många föräldrar före mig. Min kropp gör sitt yttersta för att hålla mig vid liv, genom att utföra de handlingar den är van vid. För det är jag tacksam i dag.
Vi har ännu inte fått veta att han befinner sig på rättsmedicin. Eftersom det är ett dödsfall i hemmet är det rutin att man gör så, men det vet vi inte – eller tänker inte på det. Ingen har sagt något. Ingen polis ringer. Ingen från rättsmedicin hör av sig.
Jag vet inte var mitt barn är. Kan ni tänka er den känslan?
Till slut lyckas vi få tag på någon som kan tala om att han är i Uppsala, på rättsmedicin. Då får vi också veta att det kan ta upp till en vecka innan han får komma tillbaka, först till Ljusdal, sedan till Färila där han ska begravas. Jag är helt inställd på att möta honom när han kommer hem till Ljusdal.
Jag vill se honom, hålla honom, bara få vara nära honom.
Men ju fler dagar som går, desto mer tvivel växer inom mig.
I den första chocken förstår jag inte hur allvarligt skadad han är. Det låter kanske märkligt, men man vill försköna – man vill inte veta sanningen.
Efter ett samtal med en polis, som berättar mer om hur det har gått till, förstår jag till slut.
Jag kommer inte få se hela Elias.
Jag kommer få se hans överkropp, hans ben och fötter – men inte hans ansikte.
Tvivlet börjar växa inom mig.
De första dagarna ligger jag nästan bara i sängen.
Jag gråter, eller stirrar rakt framför mig. Ibland vrider jag mig i plågor, för det gör faktiskt fysiskt ont att sakna honom. Jag har bestämt mig för att följa honom, för jag känner att jag inte kan leva utan Elias. Jag klarar inte av att se ett framtida liv utan honom – omöjligt.
Jag älskar alla mina barn lika mycket, och jag skulle ha känt precis likadant om det hade varit något av de andra – det vet jag. Men det här är för tungt.
Jag orkar inte. Jag vill bara till honom.
Överallt i huset ser jag spår av min pojke: stövlarna i hallen, en keps på köksbänken, fiskespöet i källaren. Varje gång vill jag skrika rakt ut. Jag vill både se hans saker och slippa dem.
De är påminnelser om honom, och någonstans inom mig finns en önskan att förneka att han ens har funnits. För om han inte har funnits, då gör det inte ont.
Samtidigt vill jag desperat insupa allt som är Elias, hålla fast vid varje spår av honom. Den balansgången är svår. Den gör mig förvirrad.
Huset är inte detsamma, även om allt ser ut som det alltid har gjort – något, någon fattas. Det är tyst på ett sätt jag aldrig har upplevt förut.
Jag går från rum till rum utan mål. Stannar. Går vidare.
Allt ser likadant ut, och ändå är allt fel.
Jag går uppför trappan utan att veta varför. Det slår mig att jag inte har ett ärende där uppe, inget att hämta, ingen att möta. Jag står länge där, halvvägs i trappen. Sedan går jag ner igen.
Så håller jag på. Upp. Ner.
Hallen är värst. Det är där man kommer hem. Elias kommer inte hem mer.
Jag tänker ofta att jag inte orkar mer, inte på ett dramatiskt sätt, utan bara som ett konstaterande.
Det här går inte.
Och sedan: Jag måste ändå.
Någonstans inom mig finns det ändå en liten gnista, en slags vilja att leva, hur svag den än är.
För varje kväll de första dagarna säger jag till mig själv:
Imorgon ska jag till Elias. Jag vet inte hur, eller på vilket sätt.
Jag vet bara att jag ska göra något – något som för mig till honom. Varje kväll upprepar jag samma ord. Och när morgonen kommer säger jag igen:
Imorgon. Så håller jag på i flera dagar. Jag skjuter upp det.
Men det är ändå en sorts lättnad, för jag vet att jag har den utvägen. Om smärtan blir för stor, så finns den där. Och ont gör det. Fruktansvärt ont.
Men på den fjärde, kanske femte dagen, säger jag det inte längre.
Jag bestämmer mig för att jag inte kan. Jag kan inte göra mot Martin, mot Minja, mot Mille, mot Elly, mot mina mostrar, min faster, mina vänner – och alla som älskar mig – det som Elias har gjort.
Då slår en annan sorts smärta till.
En bottenlös tomhet. För då inser jag att jag måste leva – och känna så här – resten av mitt liv. Inte för min egen skull, utan för andras. Åtminstone tror jag det då.
Att livet i fortsättningen bara ska vara en transportsträcka, utan glädje. På något sätt tar jag mig upp ur sängen. Jag börjar äta lite. Jag börjar sova lite bättre, och det gör skillnad.
Så kommer den dagen då vi ska få se Elias. Vi har blivit förberedda – nästan varnade – för att hans ansikte kommer att vara täckt. Det är min faster, min kusin, Minja, Elias pappa Lars, jag och Martin. Men när dagen kommer kan jag inte. Det är som om hela min kropp sätter sig emot, inte bara en tanke utan något fysiskt, ett stopp djupt inifrån. Jag säger till Martin att jag inte vill, och jag hör själv hur bestämt det låter, som om beslutet redan är taget.
Hur mycket jag än saknar Elias, hur mycket jag än längtar efter att få se honom en sista gång, få stryka honom över kinden, få säga det där sista som aldrig blev sagt – så går det inte. Att möta honom så, att möta något som inte längre är han… jag klarar det inte. Jag är rädd för vad jag ska se, rädd för att den bilden ska ta över allt annat, bli starkare än alla minnen av honom som levande.
För jag kan inte se mitt barn utan att också se allt det som var han.
Det cendréfärgade håret.
Hans läppar som ser precis ut som mina.
De långa ögonfransarna.
Det går inte att skilja honom från det.
Och jag visste, någonstans, att om jag gick in där – då riskerade jag att förlora den bilden. Den som fortfarande lever i mig.
Jag vill inte att mitt sista minne ska vara något främmande. Jag vill minnas honom som han var – varm, levande, med det där leendet som nådde hela vägen upp i ögonen. Så jag stannar kvar. Jag går inte in.
Och jag ångrar det inte i dag.
Jag har tänkt på det många gånger, om jag borde ha gjort annorlunda, om det hade hjälpt mig att förstå, att ta in verkligheten snabbare. För jag är i chock länge, väldigt länge. Men varje gång jag tänker den tanken landar jag i samma sak: jag skyddade mig själv. Och kanske skyddade jag också bilden av honom.
För det hade inte varit min Elias. Inte den jag bar i mitt hjärta. Inte den jag vill bära med mig resten av mitt liv. Och i dag är jag tacksam för att jag lyssnade på den känslan.
Minja… min modiga Minja. Hon går in. Hon gör det som jag inte klarar av. Och jag är inte ens där. Jag finns någon annanstans, men i mig vill jag ropa efter henne, säga att hon inte behöver, att hon kan stanna, att det är jag som ska göra det där – inte hon. Men jag säger ingenting. Och hon går.
Hon går fram till honom, ser honom, smeker hans hand. Sen får jag höra det efteråt.
”Han var så kall, mamma.”
Det är inget mer. Inget dramatiskt. Bara de orden. Och de räcker. De stannar kvar i kroppen på mig, som något jag aldrig kan skaka av mig. Jag får också veta hur hon stod kvar, hur hon tröstade min faster när hon bröt ihop. Hur det var Minja som höll om henne.
Minja som bar.
Och jag tänker på henne då – inte bara som min dotter, utan som någon som tvingats bli större än hon borde behöva vara.
På kvällen, samma dag, frågar jag hur det var. Hon svarar tyst:
”Det var hemskt. Jag tror att du gjorde rätt, mamma, som inte följde med.”
Och när hon säger det, när jag hör det i hennes röst, då vet jag. Inte för att det finns ett rätt eller fel i det här, men för att hon såg det jag inte hade klarat av att bära – och för att hon bar det, fast det aldrig borde ha varit hennes att bära.
landar jag i samma sak: jag skyddade mig själv. Och kanske skyddade jag också bilden av honom.
För det hade inte varit min Elias. Inte den jag bar i mitt hjärta. Inte den jag vill bära med mig resten av mitt liv. Och i dag är jag tacksam för att jag lyssnade på den känslan.
Minja… min modiga Minja. Hon går in. Hon gör det som jag inte klarar av. Och jag är inte ens där. Jag finns någon annanstans, men i mig vill jag ropa efter henne, säga att hon inte behöver, att hon kan stanna, att det är jag som ska göra det där – inte hon. Men jag säger ingenting. Och hon går.
Hon går fram till honom, ser honom, smeker hans hand. Sen får jag höra det efteråt.
”Han var så kall, mamma.”
Det är inget mer. Inget dramatiskt. Bara de orden. Och de räcker. De stannar kvar i kroppen på mig, som något jag aldrig kan skaka av mig. Jag får också veta hur hon stod kvar, hur hon tröstade min faster när hon bröt ihop. Hur det var Minja som höll om henne.
Minja som bar.
Och jag tänker på henne då – inte bara som min dotter, utan som någon som tvingats bli större än hon borde behöva vara.
På kvällen, samma dag, frågar jag hur det var. Hon svarar tyst:
”Det var hemskt. Jag tror att du gjorde rätt, mamma, som inte följde med.”
Och när hon säger det, när jag hör det i hennes röst, då vet jag. Inte för att det finns ett rätt eller fel i det här, men för att hon såg det jag inte hade klarat av att bära – och för att hon bar det, fast det aldrig borde ha varit hennes att bära.
/Skrivet av Elias mamma