Det stöd vi behöver – men inte får Del 2
Del 2: Vad kan göra sorgen lättare – och vad förvärrar den?
När man förlorar någon i suicid förändras allt. För många efterlevande är det inte bara sorgen som gör ont, utan även det som händer – eller inte händer – i omgivningen. Stödet från samhället, vården, arbetslivet och närstående blir avgörande för hur sorgeprocessen utvecklas. I vår kartläggning ville vi därför inte bara undersöka vilket formellt stöd som erbjuds – utan också vad som faktiskt gör skillnad för dem som drabbats.
Vad säger efterlevande att de behöver?
Vi ställde öppna frågor i både enkät och intervjuer:
🔹 Vad har fått dig att må bättre?
🔹 Vad har gjort det svårare att orka vidare?
De svar vi fick visar att det är många små, men avgörande, faktorer som påverkar måendet. Sorgen i sig är oundviklig – men den kan bli lättare att bära med rätt stöd och förståelse. Samtidigt finns det mycket som kan göra situationen värre, särskilt när stödet uteblir eller omgivningen inte förstår.
Det som kan förvärra sorgen
Flera deltagare i kartläggningen vittnar om hur olika hinder och brister försvårade deras bearbetning av förlusten. Det handlar både om uteblivet stöd och ett samhällsklimat där psykisk ohälsa och sorg fortfarande är tabubelagt.
Vanliga faktorer som kan förvärra sorgen var:
Att vänner försvann och tystnade
Att sjukskrivningen ifrågasattes, trots att man befann sig i djup sorg
Att ingen från vården, kommunen eller samhället tog kontakt efter dödsfallet
Att ansvaret för att söka stöd låg på den efterlevande själv
❝ Att Försäkringskassan krävde kompletteringar mitt i sorgen. ❞
❝ Att arbetsgivaren tyckte jag borde vara tillbaka efter två veckor. ❞
❝ Att ingen tog kontakt. Jag visste inte vart jag skulle vända mig. ❞
Att inte bli sedd i sin smärta förstärker känslan av ensamhet och skuld. Det ökar risken för att man drar sig undan eller själv drabbas av psykisk ohälsa.
Det som kan hjälpa i sorgen
Trots många berättelser om uteblivet stöd, delade efterlevande också med sig av vad som faktiskt hjälpt. Ofta handlar det om mänskliga möten, förståelse, stilla närvaro – inte om snabba lösningar.
Det här nämndes ofta som hjälpsamt:
Naturen, promenader, att få vara i rörelse
Husdjur som skänkte sällskap, rytm och tröst
Samtal med andra efterlevande – att känna sig mindre ensam
Personal från polis, vård eller kyrka som visade omtanke och respekt
❝ Min hund räddade mig. ❞
❝ Mötet med andra som också förlorat ett barn – där kunde jag andas. ❞
❝ En präst stannade kvar i två timmar. Det betydde allt. ❞
Det som återkommer är att det inte behövs stora insatser – utan rätt bemötande, i rätt tid.
”Jag visste inte vad jag behövde” – men ingen frågade
Sorgen kommer ofta med chock, förvirring och en känsla av att tiden står still. I det läget är det orimligt att begära att efterlevande själva ska veta vad de behöver – eller att de ska orka ta kontakt med vård eller myndigheter.
I vår kartläggning uppgav 90 % av de efterlevande att de inte visste vad de behövde för stöd. Ändå var det deras ansvar att ta initiativ.
Vi i HOPE menar att ansvaret istället bör ligga på samhället, där det finns en särskild samordnande kontaktperson som till exempel:
Tar kontakt direkt efter dödsbeskedet
Informerar om rättigheter, stöd och samtalsstöd
Följer upp efter några veckor, månader och inför årsdagen
Finns kvar – även när omgivningen tystnat
En sådan funktion kan ge trygghet i en av livets mest kaotiska stunder.
Var självmordet sker – påverkar om du får hjälp
Flera efterlevande beskrev hur självmordet skett på en annan ort än där de själva bor. Kanske under en resa, i en annan kommun eller i en annan region. I många fall fick de då ett kortvarigt stöd på platsen – men inget när de kom hem.
❝ När jag kom hem till min egen kommun fanns det ingenting. ❞
POSOM-grupper som aktiveras lokalt har inte mandat att följa upp i en annan kommun. Och eftersom ingen i hemkommunen visste vad som hänt, hamnade den efterlevande helt utanför systemet.
Detta visar tydligt på behovet av samverkan mellan kommuner och regioner – och ett system för överlämning när självmord sker utanför hemorten.
HOPEs insikter – för ett mänskligare efterlevandestöd
Utifrån de röster från efterlevande vi tagit del av:
✅ Inrätta en fast stödfunktion med ansvar för efterlevandestöd
✅ Se till att polis alltid har med stödperson (t.ex. från kyrkan) vid dödsbesked
✅ Skapa tydliga rutiner för överlämning mellan kommuner
✅ Tydliggör ansvarsfördelning mellan kommun, region och civilsamhälle
✅ Utveckla checklistor, kontaktvägar och stödmaterial för efterlevande
Det ska inte spela någon roll var du bor, eller om du orkar söka stöd själv. Stödet ska finnas där – automatiskt, mänskligt och långsiktigt. Ingen ska lämnas ensam.
Behöver du prata med någon? Kontakta oss – vi finns här info@hopeattlevavidare.se
Läs mer om HOPEs träffar och aktiviteter HÄR
Kartläggningen gjordes på uppdrag av Västra Götalandsregionen
0 kommentarer